Mitt Wermland: It gets better / Det blir bättre

Det känns som att det aldrig kommer bli bra igen. Att man aldrig kommer ur skiten. Att ingen finns där för en. Att inte ha rätten att existera.
Mobbade vuxna och barn, HBT-personer, färgade människor, ALLA blir utsatta för mobbning eller diskriminering någon gång i livet. En del rinner det av som vatten på en gås, andra tar åt sig och tror verkligen på vad som sägs om dem.
Vem är den personen som tar sig rätten att ge sig på andra och trycka ner dem med ord, slag och våld?
Den rätten har ingen! Dem personer som ser mobbning eller diskriminering ske mot en medmänniska, men ingenting gör. Tystnaden är det yttersta sveket. Ni gör er medmänniska en stor otjänst! Ni hjälper indirekt till med förtrycket mot personen.
Morgan Alling höll ett tal som var väldigt inspirerande.Ett citat ur hans tal: “Till er som ser och hör, men ingenting gör. Tystnaden är det största sveket.” Ni kan se hela hans berättelse och höra hans tal via den här länken: http://www.tv3play.se/play/244593/
Jag blev själv mobbad i grundskolan.Årskurs 6 blev flyttad från den lokala skolan jag gick på till en större skola med fler elever och fler resurser. Den första tiden på den nya skolan var väl så bra som den kunde vara. Vi som kände varandra sen tidigare umgicks med varandra och pratade knappt med folk vi inte kände. Det blir ju så när man börjar på en nya skola där eleverna som känner varandra sen innan redan har format grupper där dem knappt släpper in några nya.
Halvvägs in på höstterminen började skiten.En kille i samma årskurs tillsammans med sina kompisar började skrika “Det luktar svett här!” eller “Fy fan vad det luktar äckligt!” när jag gick förbi. Tyvärr delade vår klass några lektioner med den här killens klass, så inte ens i klassrummet kom jag ifrån honom. Dock höll han tyst på lektionerna, inga lärare såg någonsin mobbningen in action.
När vår lärare fick nys om det hela hade det gått så långt att jag inte åt lunch på skolan.Jag vägrade vara bland folk jag inte kände, jag föredrog dem kompisar jag hade sen tidigare. Det hela gick till så att jag en dag som vanligt satt på en bänk nedanför trappan till klassrummet och la patiens med min kortlek som jag tagit med mig. Några killar i min klass kom ner och frågade varför jag inte åt lunch, varpå jag svarade att jag inte var hungrig. Då kom vår lärare förbi och frågade varför jag satt där. Jag låste mig och vägrade svara. En av killarna sa att jag sagt att jag inte var hungrig och inte ville gå till matsalen. Läraren försökte få kontakt med mig men jag ignorerade henne och fortsatte lägga patiens. Till slut tog hon kortleken ifrån mig. Då började tårarna rinna. Det var sista droppen i det överfulla glaset. Läraren blev helt förskräckt och frågade om jag blev ledsen för att hon hade tagit kortleken ifrån mig. Fortfarande svarade jag henne inte och hon hämtade kuratorn som lirkade ur mig svaret på varför jag vägrade äta lunch i skolan.
Jag blev helt enkelt mobbad.Kuratorn tog med mig in på lärarrummet där jag fick sitta ifred för dem andra ungarna. Hon var tvungen att gå, men jag fick sitta kvar om jag ville vilket jag också gjorde. Senare kom hon och undrade om jag inte skulle med bussen. Jag satt att jag inte ville åka någon jävla buss med dem jävla ungarna. Hon erbjöd sig att köra hem mig, trots att hon skulle åt ett annat håll. Jag minns inte bilresan hem, bara att kuratorn lyckades köra fast bilen på våran grusväg så jag fick gå ur och putta lös bilen. Mamma blev givetvis förvånad när jag kom hem tidigare än vanligt och dessutom i kuratorns bil. När kuratorn dessutom förklarade varför hon hade kört hem mig så blev mamma förvånad övar att jag blev mobbad. Visst, hon hade märkt att jag blivit mer lättirriterad, stängde in mig på mitt rum med mera, men hon hade aldrig trott att jag blev mobbad. Kuratorn lovade att hon skulle ordnat upp allting och förstod om jag ville vara hemma resten av veckan. När mamma frågade varför ungjävlarna hade mobbat mig så sa jag: “Dem tycker jag luktar svett. Men inte fan tänker jag dränka mig i tvåhundra kilo parfym bara för det!” Både mamma och kuratorn tyckte att jag inte skulle behöva det heller.
Jag har inget minne av om jag gick till skolan nästa dag eller om jag stannade hemma.Jag hade säkert en black out som gör att jag inte minns vad jag gjorde. Jag minns faktiskt ingenting annat än mobbningen från den årskursen. Men det jag minns är precis lika glasklart som om det vore igår det hände. Kuratorn pratade med mina mobbare och dem slutade. Ett tag. Sen började en kille i några klasser över mig ge sig på mig. Det var samma visa igen. Det var “Fyfan vad det luktar svett här!” med mera. Den här gången gick jag till kuratorn för “hon kunde ju fixa såna här saker”. Jag talade om för henne vem det var och fick peka ut honom i skolkatalogen. Hon lovade att fixa det direkt. Det gick en vecka och det gick två. Ungjävlen höll fortfarande på. När jag kom hem så talade jag om det för mamma som genast ringde till kuratorn. Hon var flyförbannad på kuratorn. Mamma sa: “Om du inte fixar det här så kommer jag upp till skolan och rensar hela huset!” Det fick fart på kuratorn som såg till att den här killen och dessutom ingen annan gav sig på mig igen. Vid den här tiden hade jag fått nog av skiten och om någon mer försökte ge sig på mig så skulle dem få se.
Mamma sa till mig en gång i bilen: “Det är ingen som vågar ge sig på dig på grund av ditt humör”.
Det var visserligen sant, och är fortfarande sant. Försöker någon trampa på mig så får dem ta mig f*n passa sig. Jag biter tillbaka om någon biter mig. Om någon dessutom ger sig på någon jag känner eller någon i min familj så tänder jag till direkt. Mobbningen tog ut sin rätt på mig. Idag avskyr jag människor, jag skäms över att vara människa. Allt på grund av vad vi människor gör mot inte bara varandra utan även mot naturen och djuren.
Varför skriver jag det här?Jo, efter några kommentarer på Facebook (ni vet alla vad det är för sida hoppas jag) om att jag var extrem när det gäller vart min gräns går så kände jag att det var dags att tala om varför. Så ni vet ni varför.
Citerar Roger Pontare’s sång “En fri man”:När marken är stilla och lavan har stelnat
Då går jag till fots dit där vindarna bär
Möter jag då nån som bygger ett stängsel
Då lyfter jag blicken och ser vart jag vill
En gräns är ett streck som dom ritar på kartan
En mur är en byggnad av tegel och sten
Dom gav mig ett pass och en stämpel att visa
Ingen skall säga mej vart jag kall gå
Till sist vill jag dela med mig av några videor med några underbara personer.”It gets better and You’re okey the way you are” är deras budskap.